Det finns många olika begrepp för att beskriva problematisk skolfrånvaro. I den internationella forskningslitteraturen är begreppen skolvägran (school refusal) och skolk (truancy) de vanligaste.

Skolvägran är ofta relaterad till oro, ångest och depression. Ofta känner vårdnadshavarna till att ett barn skolvägrar. I Sverige används ibland begreppet hemmasittare för denna grupp elever. Skolvägrare eller hemmasittare är oftast frånvarande för att de inte kan gå till skolan. Det handlar alltså inte om bristande motivation utan snarare om ohälsa.

Skolk är inte lika ofta känt av vårdnadshavarna, och är oftare kopplat till inlärningssvårigheter och normbrytande beteende. Elever som skolkar i hög omfattning är kraftigt överrepresenterade när det gäller kriminalitet, missbruk och antisociala beteenden.

Två begrepp som kommer att användas i denna text är ströfrånvaro och sammanhängande frånvaro. Skolinspektionen (2016) definierar ströfrånvaro som frånvaro på 5–20 procent under minst två månader, och definierar sammanhängande frånvaro som total frånvaro under minst en månad. Elever med problematisk skolfrånvaro är utan tvekan överrepresenterade i den senare kategorin.

Upprepad ströfrånvaro

I Skolinspektionens (2016) mätning av den problematiska frånvaron uppvisade en halv procent av eleverna på högstadiet och en tiondels procent av eleverna på låg- och mellanstadiet sammanhängande frånvaro. Knappt en procent av eleverna på låg- och mellanstadiet och fyra procent av eleverna på högstadiet uppvisade upprepad ströfrånvaro.

”Det är viktigt att insatserna kommer så tidigt som möjligt och inledningsvis är det centralt att orsakerna till frånvaron utreds.”

Man får lätt intrycket att ströfrånvaron inte utgör något större problem, men de 18 000 elever som i undersökningen uppvisade upprepad ströfrånvaro löper i och med detta risk för ökad frånvaro och framtida utanförskap (SOU, 2016, s. 148). Medan Skolinspektionens studie mätte frånvaro vid ett specifikt tillfälle, har Kearney (2001) sett på elevfrånvaro över längre tid, och har då kommit fram till att mellan fem och 28 procent av alla elever någon gång under sin skolgång uppvisar frånvarobeteenden. Den stora osäkerheten i siffrorna (mellan 5–28 %) kan bero på metodologiska brister i en del studier och skillnader i hur frånvaro rapporteras.

Relaterade faktorer

Även om orsakerna varierar så finns det vissa drag som förenar många av eleverna som uppvisar problematisk skolfrånvaro. Dessa kan delas in i tre områden: individuella faktorer, skolrelaterade faktorer och sociala faktorer.

När det gäller individuella faktorer kännetecknas elever med problematisk frånvaro av att de i högre utsträckning uppvisar depressioner, sociala problem generell ångest, separationsångest och social fobi. Skolkande elever har oftare olika typer av beteendeproblem, såsom uppförandestörning, trotssyndrom och drogmissbruk.

När det gäller skolrelaterade faktorer tycks brister i närvarokontrollen öka risken för frånvaro. Det är också vanligare med frånvaro under lektioner i vissa ämnen, t.ex. idrott och hälsa, sannolikt beroende på att en del elever känner sig otrygga eller utsatta under idrotten eller i omklädningsrummet. Otrygghet i form av skolbyten, stadieövergångar och klassbyten ökar också risken för frånvaro. Bland både hemmasittande och skolkade elever finns också elever som väljer frånvaro framför att bli utsatta för mobbning, kränkningar och andra missförhållanden.

När det gäller sociala faktorer befinner sig elever med problematisk frånvaro oftare än andra i en utsatt situation i hemmiljön. Den kan exempelvis bestå av våld i hemmet, missbruk, funktionshinder, psykisk ohälsa och bristande föräldraengagemang rörande elevens skolgång. Kamratproblem är vanligare hos elever med problematisk skolfrånvaro, i särskilt hög grad hos den grupp som har neuropsykiatrisk diagnos. Kamratproblem kan leda till ökad frånvaro, och den ökade frånvaron i sin tur till försämrade relationer till kamraterna så att utanförskap föder utanförskap i en ond cirkel.

Närvaro i skolan tycks vara positivt för skolprestationerna. Elever med problematisk frånvaro har oftare kunskapsluckor och får oftare ofullständiga betyg. Skolverket (2012) visade i en kartläggning att 23 procent av eleverna som slutade nian 2011 saknade fullständigt slutbetyg. Ungefär 87 procent av dessa elever saknade behörighet för vidare studier. Elever med omfattande frånvaro är överrepresenterade i båda dessa grupper.

Ofullständiga betyg riskerar att försvaga elevernas chanser på arbetsmarknaden och risken ökar för arbetslöshet och utanförskap. Frånvaro ökar risken för skolavhopp, utanförskap, arbetslöshet, missbruk samt fysisk och psykisk ohälsa.

Vikten av samarbete

Skolinspektionens undersökning visar att många rektorer är medvetna om vikten av tidiga insatser och vikten av samarbete med hemmen och externa aktörer. Samtidigt består insatserna mot problematisk frånvaro ofta av lösningar på enskilda problem. Insatserna (exempelvis hemundervisning, särskild undervisningsgrupp och stödpersonal) kan vara relevanta, men de baseras ofta på en ”otillräcklig analys av elevernas behov av anpassning och stöd” (Skolinspektionen 2016, s. 27).

Orsakerna till frånvaro är komplexa, vilket ställer krav på flexibla och individanpassade insatser. Ett välfungerande samarbete mellan skola och föräldrar kan vara avgörande, liksom samarbete med BUP och Socialtjänst. Det är viktigt att insatserna kommer så tidigt som möjligt och inledningsvis är det centralt att orsakerna till frånvaron utreds. För att förebygga frånvaro bör skolan fokusera på skolklimatet, ha tydliga strategier vid övergångar mellan klasser och stadier samt arbeta med stöd från kamrater och lärare. Elever med ströfrånvaro bör motiveras att närvara och skolan bör arbeta aktivt med att undanröja hot mot elevens närvaro, exempelvis kränkningar, mobbning, ohälsa och utanförskap. Enligt Skolverket ökar också brister i pedagogiskt stöd och bristande individualisering risken för omfattande frånvaro.

Tydliga rutiner

I hemmen är det viktigt med tydliga morgonrutiner och vårdnadshavarna bör uppmanas att inte underlätta frånvaro genom att på olika sätt sanktionera den. För vissa elever med ströfrånvaro kan det vara effektivt med KBT-baserade insatser. För elever med sammanhängande och mer problematisk frånvaro behövs ofta en mer koncentrerad insats. Insatsen kan exempelvis bestå av anpassning av elevens schema, en planering för elevens skolarbete, en plan för hur eleven ska ta sig till skolan och en överenskommelse för hur närvaron ska rapporteras till föräldrarna. Förutom elevhälsan kan det vara adekvat att koppla in en konsult eller behandlare för att stödja skolan eller en terapeut för att stödja familjen.  Förutom att insatsen bör vara väl förankrad och planerad så behövs också tid. Det är inte ovanligt att skola eller vårdnadshavare försöker påskynda processen, men omfattande frånvaro beror ofta på orsaker som gör att det kan ta tid att få eleven tillbaka till skolan på heltid.

Det mest effektiva sättet att förhindra problematisk frånvaro tycks vara att erbjuda en stimulerande och meningsfull skolgång där elever och lärare hjälper varandra att skapa ett gott skolklimat som präglas av goda relationer. När problematisk frånvaro debuterar kan tidiga och strukturerade insatser ge förutsättningar för att bryta en negativ utveckling, som annars kan leda till framtida utanförskap.

Referenser:

Kearney, C.A. (2001). School refusal behavior in youth: a fundamental approach to assessment and treatment. (1st ed). Washington, D.C.: American Psychological Association.

Skolinspektionen (2016). Omfattande ogiltig frånvaro i Sveriges grundskolor. Stockholm: Skolinspektionen.

Skolverket (2012). Statistik och analys. www.skolverket.se (Nedladdad 2014-10-06).

SOU 2016:94 Saknad! Uppmärksamma elevers frånvaro och agera. Betänkande av Att vända frånvaro till närvaro – en utredning om problematisk elevfrånvaro.